Varför är vi så rädda för tystnaden? Titta dig omkring när du är ute bland folk. Stora hörlurar, små öronsnäckor – alltid uppkopplad, i kontakt med någon, i samtal eller med musik eller ljudbok. Måtte det aldrig bli tyst så jag blir tvingad att “lyssna” på mig själv? Eller är jag gammal och trött bara?
Att ge sig ut på en runda i naturen är underbart OM man njuter av naturens ljud och inte har skrålande musik i öronen hela tiden. Låt fågelsång, trädsus och vindens svaga brus nå din hjärna i stället så ska du se att motionen ger dubbel nytta.
En promenad med det lilla barnet kan bli intressant och bra för både barn och förälder OM inte föräldern pratar hela tiden i sin mobil. Barnet sitter ensamt i vagnen utan någon som sätter ord på vad det ser, ingen som förklarar. Barnet är alltså i exakt den sist som du som förälder fasar för, nämligen det sitter tyst och ensam i sin egen värld.
Jag tror att vårt behov av att alltid vara i kontakt med folk, vara uppkopplade, lyssna på musik och poddar – ja, allt brus som vi dränker vår hjärna och våra tankar i är skadligt för vår mentala hälsa. Hjärnan behöver vila, precis som musklerna, för att återhämta sig. Den är byggd för naturliga ljud men vi dränker den i en massa konstgjorda ljud. Musik är underbart men inte alltid.